Världsexklusiv intervju: Max Martin

Innehåll

»Han är en mästare på hantverket«

Pink och Max Martin sammanfördes – först motvilligt – 2006.  I dag ångrar ingen samarbetet som har resulterat i två ettor på Billboard.

V enice Beach. Uttrycket ”Go west” tar slut här: det går inte att komma längre västerut i Amerika.

Samtidigt som långa vågor rullar in från Stilla Havet paraderar all slags drömmare fram och tillbaka längs strandpromenaden. Inlinesåkare, tatuerade punkare, fridansande hippes, soldyrkande kroppsbyggare, påtända predikanter, försäljare av medicinsk marijuana, överallt t-shirts med Bob Marley och 2Pac.

Några kvarter från stranden inåt landet är det lite lugnare men Venices särskilda karaktär märks även här. Allt går lite långsammare här än i resten av Los Angeles. Folk parkerar tandemcyklar utanför hälsokostaffärer och dricker grönt te i muggar.

Bredvid ett ställe som säljer något slags holistisk juice – ganska gott! – ligger ett litet bostadshus med spetsigt tak och en trång trädgård fylld av buddhistiska statyer och föremål.

Mot alla odds visar det sig vara en inspelningsstudio. Den vänlige ägaren har fritt hängande batikkläder, fotriktiga skor och visar runt. Artisten som denna dag spelar in ny musik i studion är Pink, en artist som har sålt över 130 miljoner skivor. 2009 listades hon som en av ”Pop Songs Artists of The Decade”.

Hennes klädsel för dagen påminner om Crocodile Dundee. Hon presenterar sig med orden: ”Hi, I’m Alecia”.

Det roligaste med min och Max relation är att ingen av oss ursprungligen ville jobba tillsammans.

Hon föddes som Alecia Beth Moore i en liten stad i Pennsylvania. Hennes mamma var sjuksköterska, pappa Vietnamveteran. De skilde sig när hon var tio år. Alecia gick igenom olika faser – skateboard, hiphop, rave – innan hon började sjunga i ett band. Hon tog sitt artistnamn, Pink, från en karaktär i Quentin Tarantinos film Reservoir dogs.

Pink började jobba med Max Martin först på sitt fjärde album, I’m not dead från 2006. Dessförinnan hade hon gjort sitt tredje album tillsammans med punklegenden Tim Armstrong från Rancid, ett album som inte blev någon försäljningsmässig framgång.

”Det roligaste med min och Max relation är att ingen av oss ursprungligen ville jobba tillsammans”, säger Pink.

”Eller, det var inte så att vi inte ville, men ingen av oss hoppade upp och ned av glädje. Vi började med att jag köpte tre flaskor vin. Vi gjorde en deal att inte försöka börja skriva något förrän vi hade kommit igenom den första flaskan. Det tog bort all press.”

Två av låtarna de skrev tillsammans blev Topp 10-låtar, U+Ur Hand  och Who Knew , den sistnämnda med en text om en vän till Pink som dog av en överdos 14 år gammal.

Max Martin och Pink har fortsatt att jobba tillsammans sedan dess. So What  från 2008 blev Pinks första etta på Billboard och Max Martins fjärde. Öppningsraden fångar direkt lyssnarens uppmärksamhet, ”I guess I just lost my husband”, en kommentar till hennes skilsmässa.

Grunden till So What skrevs av Johan ”Shellback” Schuster, en vän till Max Martins frus lillebror, en death metal-sångare och hardcoretrummis från Karlshamn som Max Martin lät vara kaffekokarpraktikant i studion. Shellback är i dag uppe i nio ettor på Billboard och är den näst mest framgångsrike svenske låtskrivaren genom tiderna.

He is such a closet punk. Han vet så mycket om musik, han förbluffar mig hela tiden.

Även Raise your glass  från 2010, skriven av Pink, Max Martin och Shellback, blev etta på Billboard.

”Max är så genommusikalisk. Han är känd för popmusik. The singles guy, ok, den låtskrivare folk anlitar när de vill ha en hit. Men hans kunskaper om musik är så vidsträckta. He is such a closet punk. Han vet så mycket om musik, han förbluffar mig hela tiden. Det är väldigt lätt att bli kär i honom”, säger Pink.

Vad är Max Martins hemlighet?

”Jag vet inte. En del människor bara hör saker. Han är ett geni. När du inte begränsar dig till en genre, när du låter dig vara öppen för allt… Det handlar om skapande. Det är magi. För hur skapar man egentligen, hur förklarar man det? Max är så bra på att höra saker att du blir arg. Jag lyssnar på något, inser att det inte funkar, sen kommer han och hör precis vad problemet är. Varför kan inte jag höra det?”

Vilka låtar som ni gjort ihop kommer du särskilt ihåg?

Who knew överraskade oss alla. En bra sång är en bra sång. Det var först när jag hörde Travis tolka …Baby One More Time som jag insåg vilken oerhört vacker sång det är. (Sjunger sedan refrängen till Britneys låt högt så att den klingar ut över trädgården i Venice.) Med riktigt bra låtar spelar det ingen roll vem som sjunger, hur låten är klädd. Who knew har kommit att handla om olika saker för mig under åren. Den blir som allra vackrast på akustisk gitarr. Efter att jag hört Brandi Carlile (alternativ countryartist) tolka den i fjol (på en Billboardgala där Pink hyllades) vill jag aldrig sjunga den igen själv. Den var perfekt som låt. Max är en mästare på hantverk, verkligen.”

Vad han framförallt gör är att hålla mig tillbaka. Jag tenderar att översjunga.

Du är känd som en fantastisk sångare. Hur är det som sångare att jobba med Max Martin?

”Det är trevligt att vara bättre än honom på något för en gångs skull, haha! Men tyvärr är han bra även på att sjunga. Efter en intensiv omgång av Guitar Hero sjöng han I don’t believe you  när vi skrev den i Sverige. Det var väldigt fint.”

Pushar han dig som sångare?

”Vad han faktiskt framförallt gör är att hålla mig tillbaka. Jag tenderar att översjunga. Jag ska hela tiden ’take it to the church’. Ju högre jag skriker, desto bättre känns det för mig. I studion, i livet. Men han är bra på att säga: ’Sluta, ta ett djupt andetag, förenkla’. Bra kockar säger att den viktigaste ingrediensen är den du lämnar utanför grytan. Det gäller även för musikproduktioner.”

Läs mer: Stjärnorna om Max Martin