Världsexklusiv intervju: Max Martin

Innehåll

Världsexklusiv intervju
Max Martin

Max känsla för hits

Los Angeles. De mest spridda och nynnade refrängerna i världen de senaste 20 åren har skrivits av en svensk, ­Martin Sandberg. Han är mer känd som Max ­Martin, men få utanför musikvärlden känner igen honom. Tills nu. I ett världsexklusivt reportage ger Di Weekends Jan Gradvall den kompletta bilden av låtskrivargeniet genom intervjuer med huvudpersonen själv, men också världsartister som Katy Perry, Pink och Britney Spears.

V arje tid definieras av sina sånger. De största låtarna skapar kollektiva minnen. Melodier kapslar in tiden, så har det varit i tusen år, från arior till poplåtar. Vill man uppleva känslan hur det var att leva säg 1972 eller 1983 så är det det årets mest typiska låtar man ska lyssna på, något som understryks när man ljudlägger filmer och tv-serier. Sånger kan berätta mer än bilder.

De mest spridda och nynnade refrängerna i världen de senaste 20 åren har skrivits av en svensk, Max Martin, mottagare av 2016 års Polarpris.

Det är hans melodier som buteljerar vår tid och bevarar den för eftervärlden.

En stimmig restaurang i West Hollywood. Det är lördag lunch. Sorlet stiger såsom det gör på fullsatta restauranger när majoriteten tagit beslutet att trots allt unna sig ett glas vitt. Som ofta i Los Angeles ser alla i lokalen, från gäster till serveringspersonal, ut att ha något med underhållningsindustrin att göra. En av domarna i America’s Next Top Model, J. Alexander, drar till sig en del blickar när han slår sig ned.

Vi väntar i baren. När vi vill slut får vårt bord är Max Martin hungrig och försjunker i menyn. ­Efter någon minut kommer en servitris fram, pekar mot ett bättre bord som just blivit ledigt en bit bort och undrar om vi vill byta.

Spekulationer uppstår. Varför kommer hon just till oss och frågar detta? Beror det på att någon känt igen Max Martin?
Max Martin, som inte har deltagit i samtalet, lystrar, tittar upp från menyn och säger:

Det får jag verkligen inte hoppas.”

Det visar sig också vara falskt alarm. Max Martin kan pusta ut. Ingen känner igenom honom den här lunchen heller.

Kapitel 1

Doldisen kliver fram

E fter lunchen kör Max Martin runt på gator nära Sunset Boulevard. Vid rödljusen kan man höra Topp 40-­låtar sippra ut från andra bilar. Hands to myself  med Selena Gomez, en låt som hörs överallt denna vecka. Wildest Dreams med Taylor Swift. In The Night  med The Weeknd.

Tre exempel på aktuella Topp 40-låtar – alla tre med Max Martin som medkompositör. Den ende som inte tycks lyssna på Topp 40-radio i bilen är Max Martin själv.

”Nej, jag lyssnar nästan aldrig på radio”, säger Max Martin när han rattar sin bil.

”Det blir nästan bara så att jag lyssnar på egna grejor som jag just nu arbetar med.”

Vad han lyssnar efter är detaljer som går att förbättra. Är basen för hög? Introt för långt?

Via sin telefon spelar Max Martin upp en demo till en låt som Världsartist X kanske ska spela in. Därefter en låt som är klar till Världsartist Y. När han frågar vad jag tycker är det som att han mer sneglar mot mitt kroppsspråk snarare än lyssnar på vad jag svarar, något som senare får en förklaring.

När Max Martin släpper av mig vid mitt ­hotell i West Hollywood sitter det ett gäng tonårstjejer och väntar på en mur mitt emot. De har suttit där sedan i går. De hoppas få en skymt av en tonårspopstjärna som tydligen bor på samma hotell.

Inte heller de har en aning om att den lång­hårige svensk som nu öppnar bildörren förmodligen känner deras idol och kanske har skrivit låtarna som de har lärt sig utantill.

De flesta musiklyssnare har nog samma uppfattning om Max Martin som Adele.

När Adele under en lunch för ett par år sedan hörde Taylor Swifts I Knew You Were Trouble, en låt från 2012, frös hon till.

Hon hörde att det var Taylor Swift på rösten men tyckte att låten visade upp en helt ny sida av henne. Vem hade Taylor Swift jobbat med?

I en intervju med den amerikanska radiokanalen NPR i november berättade Adele: ”Jag fick svaret, Max Martin. Jag var omedveten om att jag visste vem Max Martin var. Jag googlade honom, och det var som att ’he has literally written every massive soundtrack of my life’.”

Adele bestämde möte med Max Martin och ­Johan ”Shellback” Schuster i London. De skrev tillsammans Send My Love (To Your New Lover), spår nummer två på Adeles nya album, ett album som har slagit alla tänkbara rekord och skakat om hela musikindustrin.

Max Martin har fram till nu aldrig gjort en stor intervju för en tidning.

Han ställde upp på en intervju för Time Magazine år 2001.

Sedan dess: Nej tack. All världens tidningar och tv-kanaler har frågat honom gång på gång, men fått samma svar: Nej tack.

På nätet skvalpar det runt en intervju från 2009 för sajten Popjustice, varifrån senast People Magazine plockade citat till en artikel förrförra veckan med vinkeln Mannen bakom alla hitlåtar. Men ”intervjun” i Popjustice är bara ett transkriberat telefonsamtal efter att Max Martin gick med på att prata lite om Carolina Liar, ett svenskt-amerikanskt rockband han då jobbade med.

Enda gången Max Martin ställt upp på intervjuer i modern tid är för Sveriges Radio-programledaren Fredrik Eliassons två radiodokumentärserier om Cheiron-studion.

New Yorker-journalisten John Seabrook gav i höstas ut boken The Song Machine, den bästa skildringen av popmusikens utveckling de senaste 20 åren. Max Martin är huvudperson i den historieskrivningen, men inte heller John Seabrook fick någon intervju.

Mitt liv är så mycket enklare utan uppmärksamheten. Jag finns inte heller på sociala medier. Jag håller inte på med sådant alls. Jag vill hålla det enkelt.

Det närmaste Seabrook kom var att han hälsade på Max Martin på en prisgala. Uppgifterna om Max Martin i boken är hämtade från intervjuer med personer som har jobbat med honom samt framförallt från Fredrik Eliassons radioprogram, vilka New Yorker lät transkribera och översätta.

Varför gör du aldrig intervjuer?

”För att mitt liv är så mycket enklare utan uppmärksamheten. Jag finns inte heller på sociala medier. Jag håller inte på med sådant alls. Jag träffar människor som har många problem som har med såna saker att göra. ’Personer tycker si och så om mig’. Men de hade inte haft de problemen om de, som jag, inte hade läst det. Jag vill hålla det enkelt.”

Kapitel 2

Livet i Los Angeles

M ax Martin har i många år jobbat växelvis mellan Los Angeles och Stockholm, de två städer som till stor del tack vare honom i dag räknas som den internationella popmusikens huvudstäder. New York och London är fortfarande New York och London, men det är inte längre där hitlåtarna skapas.

Under många år hyrde Max Martin in sig i studior när han arbetade i Los Angeles, framförallt Conway Studios, en studio med ett ”alla har jobbat där”-cv. Samtidigt bodde han månadsvis på hotell. Vill man veta vilka av stadens hotell som har bäst room service-mat ska man fråga Max Martin.

För några år sedan beslutade sig familjen för att flytta till Los Angeles på mer permanent basis.

”Det var för mycket åkande fram och tillbaka.”

Deras dotter går nu i skolan i Los Angeles. Under hennes sommarlov flyttar de tillbaka till Stockholm.

De har köpt två hus i Los Angeles, varav det ena byggts om till studio. Eller rättare sagt, sex små studior i ett stort hus.

Utåt sätt är det ett bostadshus på en lugn gata. Bland tidigare ägare finns Frank Sinatra. Franks ande finns fortfarande kvar i form av ett inramat fotografi på en bokhylla. Den bortre delen av ­huset var tidigare en separat lägenhet där Marilyn Monroe periodvis bodde.

Martin och hans fru köpte huset av barnen till en kvinna som varit gift med annan Hollywoodskådis som Martin först inte kommer ihåg namnet på. Senare på dagen räcker han över sin mobil där han har googlat fram namnet:

”Han är det.”

James Coburn, hårdkokt Hollywood-skådis, känd för filmer som 7 vågade livet. Scendekoratören Tony Duquette, som jobbade med stora Hollywoodfilmer i ett halvt sekel, har också bott i ­huset och hade ett sätt att inreda som de har valt att förvalta.

Artister kan känna sig obekväma i studior där det känns som att varje timme kostar pengar.

Att gå runt i detta hus känns fortfarande som att vara i någons hem. Det är också precis det som är meningen.

”Det ska inte vara för fint, alla ska slappna av”, säger Max Martin.

”Artister kan känna sig obekväma i studior där det känns som att varje timme kostar pengar. Det gäller även en del unga producenter (vilka enbart jobbar med dator) som heller aldrig varit i en riktig inspelningsstudio.”

Huset rymmer en liten trädgård, uteplatser, en takterrass. Ett stort öppet rum med ett stort matsalsbord är husets samlingspunkt. Folk sitter här och äter lunch, hämtar snacks eller fika i köket, står och snackar lite, och försvinner sedan in i någon av de sex inspelningsstudior som finns utspridda i huset.

Det är som en vanlig om än en ovanligt trevlig arbetsplats. Skillnaden är att de som snackar i köket kan vara världens främsta artister.

Alla som arbetar och rör sig i huset förenas av en sak: kärleken till musik.

Adam Levine i Maroon 5:

”Det finns ingenting annat än musik i rummet när man jobbar med Max. Ingen politik, inga pengar, Max bara älskar att göra musik.”

Ett bostadshus med sex olika studior passar också för hur man i dag arbetar med popmusik. Nästan alla stora hitlåtar i dag är ett resultat av samarbeten.

Förr i tiden skrevs poplåtar av en som skrev ­musiken och en som skrev texten. I dag har fokus flyttats från melody & lyrics till tracks & hooks. Själva soundet, produktionen, har en så stor ­betydelse att det blir en integrerad del av kompositionen. Poplåtar i dag är ofta verk signerade ­fyra-fem medkompositörer.

Artisterna själva är också ofta med och skriver.

Katy Perry:

”Max lyssnar alltid efter vad artisten vill göra. Han försöker aldrig tvinga på artisten något. Samtidigt är han väldigt förberedd. Han har också ett suveränt team omkring sig, ett team som han själv har skapat, människor som känner honom väldigt väl. Alla är unga och har bra öron. De vet vad som gäller. De är de som skapar det nya som kommer.”

För att förstå vidden av vad Max Martin åstadkommer måste man påminna sig om några saker.

Varje gång en ny Max Martin-låt klättar uppför listorna, sitter det dagen efter 10 000 låtskrivare runt om i världen och försöker kopiera den. Det finns inget patent på popmusik. En formel kan användas i några månader, kanske ett år, men ­sedan funkar den inte längre.

För att hålla sig kvar i toppen måste man oavbrutet utvecklas och förnya sig. Gamla meriter gäller inte.

I princip ingen låtskrivare och producent i världen har heller lyckats hålla sig kvar på den absoluta toppen i mer än kanske sex-sju år.

Max Martin har nu varit kvar där i 20 år.

Den enda som i pophistorien lyckats med ­något liknande är Paul McCartney, även han mottagare av Polarpriset. Paul McCartney hade sin första Billboard-etta 1963 och den senaste 1983 med Michael Jackson-duetten Say Say Say , en period på 20 år. Att det är 33 år sen Paul McCartney hade en Billboardetta säger en del om hur svårt det är.

Det är också svårare att få Billboardettor i dag än när ABBA (en etta på Billboard, Dancing Queen ) verkade på 1970-talet eller Roxette (fyra ettor på Billboard, bland andra The Look och Joyride ) på 1980-talet. Ettorna tenderar att i dag ligga kvar fler veckor i genomsnitt, vilket leder till färre ­ettor per år.

Max Martin har haft 58 låtar som legat Topp 10 på Billboard, varav 21 legat etta. Endast Paul McCartney och John Lennon har haft fler. Som producent har Max Martin haft 19 Billboardettor. ­Endast Sir George Martin har haft fler.

Ändå tog det lång tid innan Max Martin fick ­något erkännande i Sverige. Det finns flera paralleller till ABBA. Under sin aktiva tid avfärdades ABBA för att göra fabricerad listpop. Medierna ­fokuserade på hur mycket pengar de tjänade, nästan aldrig på musiken och det minutiösa arbetet bakom.

Samma sak med Max Martin, något som inte ökat hans vilja att ge intervjuer.

Vi har träffats förut. Första gången jag pratade med Max Martin måste ha varit för 17–18 år sedan. Han ringde upp mig efter att jag skrivit en artikel om Cheiron och arvet efter Denniz Pop.

Han betonade att han inte ville bli citerad men ville tacka för att jag skrivit en seriös musikartikel och skrivit fint om Denniz Pop som just då gått bort.

En annan gång satt vi och fikade en sommardag i Stockholm. Under en och en halv timme berättade Max Martin glatt varför han inte vill bli ­intervjuad. Sedan tittade han på klockan och sa: ”Oj, ursäkta, måste sticka, nu kommer Katy”.

Det närmaste jag kommit en intervju var när jag skrev om Zlatan Ibrahimovic i Di Weekend. Då ställde Max Martin mot alla odds upp och pratade om sin vän. ”Jag kan ju inte säga nej till ­Zlatan”.

Okej, nu kör vi, när jag slutligen gör det här är det lika bra att göra det ordentligt.

Att han nu slutligen säger ja – efter att jag frågat i 20 år – beror på Polarpriset. Det märks att han är väldigt stolt och tagen över att få det.

Vi slår oss ned i det rum i Frank Sinatras gamla hus som går under namnet biblioteket.

”Okej, nu kör vi, när jag slutligen gör det här är det lika bra att göra det ordentligt”, säger Max Martin.

Hur känns det att nu få samma utmärkelse som tidigare tilldelats musiker som Quincy Jones och Joni Mitchell?

”Det är en stark overklighetskänsla. Jag har ­aldrig sett mig själv i det sammanhanget.”

Kapitel 3

Arvet efter Cheiron

P å gymnasiet gick Max Martin på Södra Latins musiklinje, men hoppade av för att satsa på en karriär som sångare i hårdrockbandet It’s Alive. Bandet var med i Rock-SM och turnerade i Schweiz och Tyskland.

1993 kontrakterade Denniz Pop bandet It’s Alive till det kortlivade Cheiron Records och producerade ett album med bandet, Earthquake visions. Albumet blev ingen succé men Denniz Pop hörde Martin Sandbergs potential som låtskrivare och lät honom vara kvar i Cheiron-studion som en slags praktikant.

Max Martin:

”Jag tillbringade två år, dagar och nätter, med att hänga i studion och försöka lära mig vad som pågick. Jag visste inte ens vad en producent gjorde.”

Max Martin och Denniz Pop hade musikaliska färdigheter som gjorde att de kompletterade varandra. Martin kunde läsa noter och skriva partitur. Martins kvaliteter som sångare visade sig också komma till användning för Cheiron-soundets utveckling. När Denniz Pop gick bort i cancer 1998 fortsatte Max Martin på egen hand.

På ett liknande sätt som Denniz Pop hade gjort plockade Max Martin in yngre talanger och gav dem chansen. Rami Yacoub och Max Martin började producera tillsammans. Den första låt de gjorde ihop var Britney Spears …Baby One More Time . Rami och Martin fortsatte att jobba ihop i nästan tio år.

Max Martin tog sedan in Johan ”Shellback” Schuster som lärling i sin studio i Stockholm. Shellback kom från Karlshamns scen med hardcore och death metal. Efter att ha fått börja med att ”koka kaffe i studion i ett år”, Johans egna ord, har Shellback varit medkompositör till nio Bill­board-ettor.

Shellback och Max Martin tog in sin tur in Wolf Cousins i samarbetet. Wolf Cousins är engelska för Vargkusinerna i Bamse. Shellback är Skalman. Traditionen med egensinniga namn fortsätter.

Wolf Cousins kan beskrivas som ett slags farmarlag med nio unga svenska låtskrivare och producenter, bland dem Tove Lo. Men alla nio är i dag världsnamn.

Vargkusinerna flyger fram och tillbaka mellan sin studio på Roslagsgatan i Stockholm och Max Martins studio i Los Angeles. Två vargkusiner, Ali Payami från Malmö och Ilya Salmanzadeh från Stockholm, båda med rötter i Iran, arbetar i Los Angeles-studion mer eller mindre permanent och hänger i köket för en fikapaus.

Ali hade sin första Billboard-etta i höstas med The Weeknds I can’t feel my face , Ilya var nära med Ariana Grandes Problem  som stannade på andra plats. Båda med Max Martin som medkompositör.

Alexander Kronlund och Peter Svensson från Cardigans tillhör också gruppen låtskrivare som jobbar nära Martin. Även Laleh har anslutit till det svenska låtskrivargänget.

Att plötsligt komma till en värld där studion och låtarna var i centrum, det var väldigt omtumlade – och helt fantastiskt.

Du började som praktikant på Cheiron. Kan du berätta om den tiden?

”Jag sjöng ju i ett rockband då. Min identitet låg väldigt mycket i det. Sedan tidig ålder var det det jag var inställd på att hålla på med. Så att plötsligt komma till en värld där studion och låtarna i stället var i centrum, det var väldigt omtumlade – och helt fantastiskt. Att få hamna bland lika­sinnade som jobbade dygnet runt. Det var lite som när jag kom från Stenhamra och började på Södra Latin. Bara att få se Denniz Pop komma in på kontoret var en stor grej. Att få lukta på att man själv kanske kunde få göra något som en gång kom ut på skiva.”

När du gick omkring där som rookie bland Cheiron-producenterna, vad lärde du dig?

”Dagge (Denniz Pop) vågade tänka stort. Han vågade tänka utanför Sverige, han hade ett gränslöst sätt att se på saker och ting. Jag hade inte stött på det tidigare. Jag hade kanske läst om att det fanns sådana människor, men jag hade aldrig träffat en sådan person. Första dagen när jag smet in i studion så höll de på och mixade The Sign  med Ace of Base, en låt som senare blev etta i USA. Hela energin kring det. Att få vara så nära elden.”

Man behövde inte oroa sig längre över hur man själv såg ut, om man var cool eller inte. Jag förlorade mig i studiomiljön.

När du hörde hur de arbetade med popmusik, vad de lyssnade efter i låtar, vad snappade du upp?

”Framförallt kändes det som att jag hade kommit hem. Jag var visserligen med i ett hårdrockband, men jag hade alltid gillat popmusik. Låtarna. Beatles. Elton John. Creedence Clearwater ­Revival … Allt det där som jag lyssnat på i mina föräldrars skivsamling. Jag har träffat många som tillhör min generation vars föräldrar hade ungefär samma skivsamling. Kanske 25 lp-skivor, de som alla fyrtiotalister verkade ha. Den där Beatles-samlingen där de står på balkongen. Captain Fantastic And The Brown Dirt Cowboy med Elton John. En best of med Creedence. Att låtarna var i centrum på Cheiron gjorde att man inte behövde oroa sig längre över hur man själv såg ut, om man var cool eller inte. Jag förlorade mig i studiomiljön. Att få pilla med ljuden, greja med samplers. ’Ge mig det här, låt mig få vara med’.”

Kapitel 4

Den perfekta poplåten

V ad utmärker en bra poplåt?

”Jag kan bara säga vad jag tycker. En bra poplåt ska kännas när man hör den. Man kan höra låtar som är tekniskt sätt väldigt bra, låtar som prickar av alla rutor. Men om en låt ska kännas handlar det om någonting annat. Att man kommer ihåg en låt efter första eller andra gången man hör den, det är otroligt viktigt för mig. Att någonting griper tag i en, får en att känna ’Åh, jag måste få höra den igen’. Det är det fundamentala. Något som man vill ha igen. Och igen.”

Dina låtar är bara skenbart enkla. När man har lyssnat på en låt fyra-fem gånger måste det finnas kvar saker att upptäcka som gör att den håller.

”Exakt. Att man kan hitta flera favoriter i samma komposition. Först kanske man gillar refrängen. Sedan, när man har tröttnat lite på den, ska man längta till sticket. Dagge sade alltid: ’Man ska höra vilken låt det är efter en sekund’. Det var ett tänk han hade lärt sig som discjockey. För att behålla folk på dansgolvet när man byter låt så ska folk aldrig behöva undra. Det ska höras direkt vad som är på gång.”

Det får inte vara för mycket information i ljudbilden. Tydlighet är något jag kämpar med mycket.

Och hur uppnår man det? Är det med ljud­bilden?

”Det är olika från fall till fall. Det får inte vara för mycket information i ljudbilden. Tydlighet är något jag kämpar med mycket. Det får inte vara flera nya element som kommer in samtidigt. En sak i taget, typ som i en film. Man kan inte presentera tio karaktärer i första scenen. Man vill lära känna en innan man är mogen för nästa.”

Kanske en jättesvår fråga, men hur exakt bygger du upp en låt?

”Alla de här frågorna är jättesvåra!”

Arbetar man kronologiskt, börjar med inledningen?

”Återigen, det varierar. Den senaste tiden har jag skrivit mycket till bakgrunder som redan finns, till ett track som är färdigt. Då får man i stället jobba med dramaturgi i melodin. Det får aldrig bli tjatigt. Jag gillar när låtar blir som en resa och byggs upp under vägen. Att de börjar mindre än vad de slutar. Under resans gång lägger man på saker som gör att man som lyssnare inte tröttnar. Sedan eufori på slutet.”

”Egentligen gäller det alla låtar. Om du lyssnar på första, andra och tredje refrängen i en låt, så låter de inte likadant. Det är samma melodi och allting, men vad som händer är att energin förändras. Det handlar om att få lyssnaren att behålla koncentrationen. När jag spelar upp en låt för någon och frågar, ’Vad tycker du om det här?’, så bryr jag mig inte så jättemycket om vad de säger. Vad jag noterar är hur de beter sig, kroppsspråket. Människor som tappar koncentrationen avslöjar sig snabbt. Om de börjar pilla med tele­fonen när andra versen börjar så kan det vara något i ­låten som inte är tillräckligt bra. Det händer också något när jag lyssnar med andra människors öron. Jag blir nervös och tänker, ’Shit, där går det för sakta’.”

Alla artister jag talat med, från Britney Spears till Katy Perry och Pink, vittnar om hur intensivt du arbetar med hur de sjunger. Sången verkar vara otroligt viktig för dig.

”Sången är min hjärtefråga. Som producent är jag också väldigt närvarande när vi spelar in sång. En del producenter har tekniker som sköter det medan de själva hänger i soffan. Men jag är med själv och sköter allt på datorn, jag vill veta exakt och komma ihåg. Sång handlar väldigt mycket om psykologi. Om artisten inte har en bra dag, tycker att det är tråkigt … Min roll blir som ett tränarjobb. Att få fram det bästa ur personen. Att få dem att prestera på topp när det är match. Ett sätt är att få dem att gå utanför sin bekvämlighetszon. Att coacha lite, få dem att prova nya grejer.”

Man hör det på dina produktioner, men jag tror inte många inser hur mycket arbete det ligger bakom just sången.

”Jag har hört skillnaden när andra har spelat in sången, inga namn nämnda. Men hela grejen är hur artisten sjunger låten. Det är det som är det allra, allra viktigaste. En del artister har en tydlig bild av vad de ska göra, men de flesta är rätt nervösa och känsliga personligheter. Många har mikrofonfobi. Det låter jättekonstigt att ha mikrofonfobi om man är artist till yrket, men det är så. Så det gäller att sätta sig in i deras situation. Att hålla dem i handen lite när det är dags för sången.”

Från dag ett i det här jobbet har jag haft allra mest nytta av min bakgrund som sångare. Att kunna sjunga och visa sin vision när man spelar in en demo har varit helt avgörande.

Är det bara du och artisten i rummet när sångpåläggen görs?

”Nej, vi har alltid folk i rummet som kollar att det tekniska fungerar. Det är också upp till artisten själv. Vill någon ha tio personer i rummet så får de ha det. Men om det är upp till mig, är det inte många där. Jag vill bara tänka på hur människan låter.”

När du vill få artisten att sjunga på ett visst sätt, sjunger du själv som du tycker att det bör låta?

”Det är nog den grejen som jag har haft mest nytta av mer än någonting annat. Från dag ett i det här jobbet har jag haft allra mest nytta av min bakgrund som sångare. Jag hade sång som inriktning på Södra Latin och jag sjöng i ett band. Jag var rätt bra en gång i tiden. Att kunna sjunga och visa sin vision när man spelar in en demo har varit helt avgörande. Det är mycket svårare att visa ­någon som är jävligt bra på att sjunga om man inte kan sjunga själv. Det kan vara någon teknisk detalj, att kunna sätta sig in i problemen. För ­artisten kan det också bli en trygghetsgrej. Vi kan bonda där. Det är värre när artisten sjunger sämre än en själv (skratt). Men det händer inte så ofta längre.”

Hur bygger man upp sångmelodier? Det kan vara väldigt komplext. Först kommer en melodi, sedan en annan ovanpå. Hur uppnår man det?

”Jag har en massa teorier om det här. Om man har en vers som innehåller mycket rytm, då vill man ha någonting ovanpå som inte har det, lite längre toner. Något som kanske inte börjar på samma takt. När jag säger det här är jag rädd att det låter som att jag har räknat ut ett koncept… Så är det inte. Det viktigaste är alltid hur det känns. Men teorierna är bra att ta till när man kör fast. ’Vi kommer inte på något, vad kan vi göra?’ Då tar man in det som verktyg. Om du lyssnar på ­Shake It Off med Taylor Swift … (nynnar vers­melodin). Efter det partiet behövs lite längre ­toner för att man ska orka med, annars blir det för mycket information. Om man skulle ha haft lika mycket rytm i delen innan ­refrängen… Är det här begripligt över huvud taget?”

Det är superintressant. Precis det jag vill försöka förstå.

”Sött och salt kanske är en mer begriplig beskrivning. Det behövs hela tiden en balans. Är det jiddrigt i versen, lite mindre jiddrigt sedan … Det måste variera. Just Shake It Off är ett bra exempel där matematiken bakom dramat är ganska tydlig. Men melodierna i sig, de kan komma var som helst. Det handlar aldrig om ’Nu ska jag skriva den här typen av låt’. Melodierna kan komma i bilen, i duschen. Sen handlar det om hur man förvaltar melodin, ser till så att man orkar höra den om och om igen.”

Du sade att du har fler teorier om detta?

”Hur mycket tid har vi?”

Massor!

”Om det är många ackordbyten i låten, då är det skönare att hålla sig till samma melodispråk. Återigen handlar det om balans. En teori är att man även kan sjunga refrängmelodin som vers. Ta till exempel I Wanna Be Your Lover med Prince. Versen och refrängen i den låten är exakt likadan. Men som lyssnare tänker man inte på det, eftersom det inte alls är samma energi i refrängen som i versen (sjunger som Prince). När refrängen kommer efter versen känns det som att man har hört den förut. Och det har man ju! Man har ju hört den i versen. Det skapar igenkänning per automatik. Prince gör det mycket. Let’s Go Crazy, samma sak där. Det tricket har jag själv använt några gånger. Do You Know (What It Takes)  med Robyn till exempel.”

Hur många gånger har du lyssnat på I Wanna Be Your Lover innan du kommer fram till detta? Närstuderar du låtar?

”Jag och några i min omgivning lyssnade ­under en period väldigt mycket på Prince. Vi var Prince­fans i extremform. Insikterna av det kan bli hjälpsamma. Absolut inte som det fundamentala sättet att skapa musik på. Ibland hör man ­rykten. ’Dom har listat ut det!’ Så är det ju inte. Det handlar om att förstå och lära sig, att skapa sin verktygslåda.”

I början var det viktigt att bevisa saker. ’Jag ska visa dem. Kolla på mig’. Men den delen känns avklarad för länge sedan.

Om det hade funnits en formel hade andra kunnat härma dig, men du har ju hela tiden gått vidare musikaliskt. Hur har du lyckats ­förnya dig så många gånger?

”Viktigt att understryka det jag säger nu. De flesta låtar som gjort att jag sitter här i dag har ­varit ett resultat av massor med folk som har hjälpt till. Jag skulle vilja dela Polarpriset med väldigt många människor. Ingen nämnd ingen glömd. Det är mina samarbeten med andra som har gjort att jag har kunna hänga kvar längre än vad som är medellivslängden för en låtskrivare. Jag har ­varit välsignad som har fått jobba med så många unga människor. Hur gör de? De gör att jag får kämpa för att hänga med. Jag känner en oerhörd ödmjukhet inför det. Jag vill såga sönder Polarpriset i tio delar och dela med andra.”

Samtidigt är detta också ett arbetssätt som du har valt. Har du med dig det från Denniz Pop? Låtskrivande som ett lagarbete?

”Absolut. Men efter att ha hållit på så länge kommer man till insikt om hur viktigt det är att ha ­roligt också. I början var det viktigt att bevisa saker. ’Jag ska visa dem. Kolla på mig’. Men den delen känns avklarad för länge sedan. Vad som driver mig i dag är att jag vill göra bra grejer och ha kul. Jag har kommit på att det blir mycket ­roligare om man gör saker tillsammans. Det är inte jätteroligt att sitta själv. Det är roligare om man omger sig med härliga människor. Det är ­roligare att spela fotboll i ett lag.”

Det här känns konstigt att säga själv, men jag tror att jag har ­varit ganska bra på att hålla mitt ego i schack. Egot ­ligger i vägen för många.

När du säger detta låter det väldigt naturligt, men amerikanska och engelska låtskrivare jobbar inte så här. Många är rädda för att släppa in yngre konkurrenter i processen. Du riskerar att de yngre dribblar bort dig.

”Vilket de också gör. Dagligen. Det här känns konstigt att säga själv, men jag tror att jag har ­varit ganska bra på att hålla mitt ego i schack. Egot ­ligger i vägen för många, i många sammanhang. Jag tror inte att det är bra för en. Jag kan inte komma på många tillfällen då det inte gynnar en att vara generös och hålla ett öppet hjärta. Men, visst, jag har ett ego som alla andra. Det har jag ibland fått kämpa med under åren.”

Hur håller man sitt ego i schack?

”I mitt fall har min fru varit starkt bidragande till att jag håller mig på jorden. Min fru och några vänner. Men det är svårt. Jag kan verkligen förstå artister som drabbas av det. Det är också en anledning till att jag har valt att hålla mig undan det vi gör nu (intervjusituationen). Om ingen känner igen en, om ingen bryr sig, är det enklare att inte flyga iväg. Det är mycket svårare om du är en känd artist. Jag sett väldigt många exempel på när det har gått illa.”

Du bestämde dig väldigt tidigt för att inte ge intervjuer.

”Även det går tillbaka lite till Prince. Jag tyckte det var väldigt coolt att allt man visste om Prince handlade om artisteriet och musiken. Jag och Dagge (Denniz Pop) gjorde tidigt en intervju för ­någon fredagsbilaga. Vi gick iväg från studion och gjorde intervjun på ett fik någonstans. Jag insåg ­direkt hur fel det kändes. ’Varför sitter jag här och babblar? Jag borde vara i studion i stället. Det är min plats.’ Sedan hade man ångest i två veckor för vad det skulle stå i tidningen. En fördel med att säga nej är att då händer det ingenting. Säger man ja kan det hända saker, säger man nej slipper man.”

Har det också med din yrkesroll att göra? Att din roll som låtskrivare och producent är att lyfta fram artisten? Det är de som ska synas?

”Exakt så. Jag tror inte heller att de flesta som lyssnar på musik är så intresserade av arbetet ­bakom. Det är artisten man gillar.”

Det finns inte mycket dödtid längre. Popmusiken följer samhällets utveckling. Allt går snabbare. Intron har blivit kortare.

Hur har poplåten som konstruktion förändrats under de 20 år du har hållit på?

”Den förändras ju hela tiden. Vi har just kommit ur ett EDM-träsk (electronic dance music). Inget fel på EDM, det kom bra låtar ur det, men det var en lång period när allt skulle ha en hastighet på 128 bpm och vara dj-relaterat. Nu finns det ingen linje alls på Topp 40-låtarna, vilket jag tycker är väldigt kul. Det kan vara någon som sjunger till piano, vad som helst. Men som svar på din fråga: jag såg nyligen om en gammal film som jag gillade mycket när den kom. När jag nu såg den igen kändes tempot i filmen lite långsamt. Man fick se hela resan till flygplatsen. I dag är det mer, ’Boom!’, och så är man på flygplatsen. Samma sak har hänt i popmusik. Det finns inte mycket dödtid längre. Popmusiken följer samhällets utveckling. Allt går snabbare. ­Intron har blivit kortare.”

Jag är inte musikaliskt utrustad för jazz, men jag tycker att det är jättehärligt att lyssna på det. Jag älskar Chet Baker.

Hur har du koll på ny musik?

”Jag lyssnar nästan enbart på det vi själva ­håller på med. Jag lyssnar alldeles för lite på ny musik. Jag kan bli avundsjuk på en sån som Ali (Payami), han lyssnar på ny musik hela tiden. Däremot är jag yrkesskadad på så sätt att jag ändå håller reda på vad som finns av det nya. Jag vill veta vad som händer, vad de har för sig. Annars har jag börjat lyssna jättemycket på jazz. Jag förstår inte jazz, vilket känns befriande. Musiken blir musik. Jag lyssnar utan att lyssna efter vilken bastrumma de använder, förstår du vad jag menar?”

För att du inte har några planer på att göra sådan musik själv?

”Ja. Jag är helt enkelt inte musikaliskt utrustad för jazz, men jag tycker att det är jättehärligt att lyssna på det. Jag älskar Chet Baker. Det håller på att göra min dotter galen. ’Åh nej, inte Chet ­Baker igen’. Hon har fått höra det så många gånger att hon kan alla hans låtar nu.”

Kapitel 5

En dag i studion

M ax Martin slår sig ned i den kontorsstol med hjul där han sitter och arbetar. Framför honom på ett skrivbord finns dagens motsvarighet till mixerbord: en dataskärm som visualiserar musiken.

På väggarna runt omkring hänger instrument. Många varianter av keyboards, olika sorters gitarrer, en ukulele. Det finns inga guldskivor eller statyetter. Den enda utsmyckning som finns är två böcker som Max Martin placerat på skrivbordet bredvid datorn så att man kan se omslagen.

Den ena boken är en pedagogisk Beatles-bok med tecknat omslag med syfte att introducera och förklara Beatles för barn.

”Jag tycker den är lite kul eftersom unga artister som kommer hit knappt vet vilka Beatles är.”

Den andra boken är Max Blöja. Ja, den svenska barnboken av Barbro Lindgren. Max Blöja är en syn som möter alla världsartister som jobbar med Max Martin härinne.

Martin hittade inte på namnet Max Martin själv. Det var hans mentor, Dag Volle, med producentnamnet Denniz Pop, som 1994 skrev det på en skiva, utan att fråga Martin själv. ”Produced by Denniz Pop and Max Martin”. Den första låt som bar den epokgörande signaturen var This Is The Way  med E-Type.

När jag frågande pekar mot Max Blöja-boken svarar Max Martin:

”Det var jag och min kompis Alexander Kronlund som diskuterade vilka namn som skulle kunna vara sämre än Max Martin. Vi kom fram till att Max Blöja var ett av dem.”

Hur förvaltar du tiden när du jobbar? Du berättade i går att du numera försöker jobba bara åtta timmar och inte längre på helger. Hur ­lägger du upp dina arbetsdagar?

”Det beror på vad man håller på med. Om man är inne i en process när man hittar på saker, när man skriver låtar, då kan dagarna vara totalt ­olika. Då kan det komma dagar då ingenting händer varvat med väldigt intensiva dagar. Jag hade en lång period då jag jobbade väldigt, väldigt mycket. Flera år då veckodagarnas betydelse helt upprörde. Jag gick till jobbet varje dag, oavsett vad det stod i almanackan. Nu när jag har familj är jag mer noggrann med tiden. Om det är låtskrivande kan det bli lite kaffe, lite Fifa. Man går som katten kring het gröt. Men annars är det disciplinerat arbete.”

Du sätter dig vid skärmen och jobbar?

”Precis.”

Om en ny artist kommer hit till studion och ni ska göra ett nytt album tillsammans. Hur börjar ni?

”Det beror på om artisten skriver själv eller inte, hur delaktig artisten är i det kreativa jobbet. ­Vissa artister sjunger bara. Men på senare år har vi jobbat mycket med artister som är väldigt delaktiga. Då kan det mer handla om att producera en ­artists låtskrivande. De har en idé, jag lyssnar. ’Ok, det där är bra, ta bort det där, repetera det, nu har vi något’. Det är sällan så att vi sitter vid lägerelden och skapar tillsammans. Ibland kan min roll som låtskrivare vara väldigt liten. Men förhoppningsvis har jag då kanske bidragit med avgörande grejer rent dramaturgiskt. Som när jag jobbade med The Weeknd. Han är en artist med väldigt tydliga egna idéer. Det gör mitt jobb enklare. Men ibland får man jobba som ett fan. Göra sin egen låt till artisten som man vill att de ska sjunga.”

Så jobbade du väl i början med NSYNC, ­Backstreet Boys och Britney Spears när de var så unga?

”Ja, jag kommer ju från den kulturen. Att man skrev en låt som sedan någon annan kom in och sjöng. Men på senare år har jag tyckt att det är roligare med samarbeten. Samtidigt kostar det på att vara runt artister … Jag är tröttare efter en ­heldag med en artist än när jag har suttit själv.”

När man tittar på din karriär kan man tro att det har gått oavbrutet bra i 20 år, men du hade en period efter Cheiron när det inte gick lika bra.

”Jag har lärt mig att saker och ting förändras. Hela grejen med boybands blev nästan som en börskrasch. Vi lade ner Cheiron i rätt tid. Sedan kom en period då vi tyckte att Pharrell (Williams) och de andra kom och förstörde för oss med sina ascoola beats. Min första tanke var: alla andra är dumma i huvudet som inte förstod hur bra det vi gjorde var. Sedan, till slut, insåg jag: världen har gått vidare, det är vi som har stått kvar. Så jag började lyssna på annan musik. Jag var mycket i New York, jobbade med artister som det inte blev så mycket av. Sedan vände det igen med Since U Been Gone  (Kelly Clarkson). Samtidigt hade vi under Cheiron-eran i vår källare i Stockholm inte riktigt fattat vad vi hade åstadkommit. I och med att vi aldrig fattade hur stora vi var, så tog jag även den kalla perioden med en axelryckning.”

Du började med att spela valthorn. Vad har det lärt dig?

”Enda anledningen till att jag började med valthorn var att jag stod och tittade på den kommunala musikskolans blåsorkester. Jag tror att det var en sådan där dag när de visade upp sig. När jag såg valthorn tyckte jag att det var det coolaste instrumentet och började spela det. Sedan när jag insåg att det inte fanns så mycket att spela på valthorn, bytte jag till trumpet i stället. Det är två viktiga saker som kommit ur det. Dels gjorde blåsinstrumenten att jag fick ett sjukt bra stöd när jag sedan började sjunga på allvar. Tekniken är ungefär densamma, samma andning. Det andra var att lokalerna som den kommunala musikskolan hade, vilka låg under matsalen, låg vägg i vägg med replokaler för rockband. Det brakade rätt mycket bakom väggen när jag gick förbi. Det gjorde att jag blev intresserad av det. Sedan började jag skriva egna låtar när jag var 14–15 år.”

Det är lite fint att du tyckte att valthorn var det coolaste instrumentet. Få andra barn skulle göra samma bedömning.

”Jag har aldrig varit cool! Jag har alltid haft ganska lökig smak. Jag gillar Def Leppard. Samtidigt kanske jag också har en smak som är ganska universell.”

Ni producenter på Cheiron kom ju också från hårdrock. Ni tog refränger från hårdrock och satte dem i en popkontext.

”Ja, de stora refrängerna … Men på tal om det där med smak. Jag minns att min storebrorsa kom hem med tidningen Poster. Kommer du ihåg den? Det fanns planscher inuti som man kunde vika ut. Planscher med två sidor så att man kunde välja. På ena sidan var det Kiss, den där ikoniska bilden där de är uppe i Empire State Building. På ­andra sidan var det ett konstigt band i skogen som ­hette Led Zeppelin. För mig var valet så självklart. Kiss, det här är mitt liv. Jag har alltid valt det mest färgstarka, det som sprakar mest. Zeppelin åkte aldrig upp på min vägg. Nu har min dotter börjar lyssnat på dem. Visst har Led Zeppelin fått Polarpriset?”

Ja.

”Men Kiss har inte vunnit?”

Nej.

”Vad som var så coolt med Kiss var också att de tänkte worldwide. Det var arenor, Alive! -albumet, attityden … Det var härligt att de tänkte så stort. Jag träffade förresten Gene Simmons i våras för första gången. Det var på en ASCAP-tillställning. Kiss fick pris för lång och trogen tjänst. (Vad Max Martin inte nämner är att han på samma prestigefyllda gala för låtskrivare blev utnämnd till Songwriter of The Year – för åttonde gången.) Så jag fick hälsa på Gene Simmons! Jag kanske inte håller med om hans syn på världen, men det var stort för mig att få säga tack.”

Hur reagerade Gene Simmons på det?

”Det roliga var att han sade ’Vänta, kan du inte säga det där igen, fast så att min son får höra dig säga det’. Så Gene Simmons gick och hämtade sin son så att han skulle få höra mig säga det om hans pappa. Det ögonblicket var rätt svårt att föreställa sig när jag var sex år gammal och låg och tittade på Kiss-planscher i mitt pojkrum.”

Cheiron var en ganska homogen samling män, med svenska efternamn, men du har släppt in producenter med utländsk bakgrund och aktivt försökt få in fler kvinnor.

”Jag skiter helt i varifrån folk kommer, vilken bakgrund de har. Är du grym får du vara med. Att få in fler tjejer i tekniken är väldigt viktigt. Det finns många tjejer i dag som är väldigt bra låtskrivare, men få som är producenter. Det måste vi ändra på. Laleh (som Max Martin har börjat ­jobba med) är ett fantastiskt exempel på någon som är lika bra även som producent. Hon är ett geni. Det bästa sättet att skapa förändring är att få in fler förebilder som hon. Det är skittråkigt att det är så mycket män i mitt yrke.”

Roar med Katy Perry blev inte bara listetta, utan i USA även ett anthem för cancersjuka barn. Barn och läkare lade ut egna videor när de sjunger Roar.

”När populärkulturen kan påverka på något sätt, när en låt blir mer än en låt, det är det allra största för mig. Jag såg videon där personalen på ett barnsjukhus sjunger Roar, det blev en påminnelse för mig. Jag har en förmåga att hela tiden förminska vad jag gör. Jag tror att det hänger ihop med att hålla egot i schack. Jag tänker, ’Vad fan håller vi på med egentligen på dagarna, det finns andra som jobbar med jämställdhet, Syrien, cancer’. Men så händer en sådan där grej, när en låt letar sig utanför studion och betyder något för människor. Det är inte varje gång jag blir stolt över en låt, men Roar är en sådan.”

En artikel av:
Text: Jan Gradvall
Foto: Axel Öberg
Redaktör: Andreas Johansson
Digital form: Johan Persson & Robert Piirainen

Läs mer: Stjärnorna om Max Martin